- Me Twinkle

Ibland när jag tjuvlyssnar på barnen så känner jag en sån enorm stolthet!!!

Hur kan det var en sån berg- och dalbana?! 

Jag vill inte tillbringa en halvtimme på morgonen med att väcka ett barn, jag vill att det ska ta en halvtimme att väcka tre barn OCH få på dem kläder. Ska det verkligen vara för mycket begärt?

Ibland tänker de till och minns vad vi pratat om och ibland är de som strutsar och kör huvudet i sanden - kör eget race utan att tänka på hur det uppfattas av andra. 

Idag när jag hämtat upp dem och åkte till mataffären - fick lösa en del konflikter vid hämtningen (bara Mira som skötte sig) - fick jag spader på dem. Vi skulle ju bara in och handla lite snabbt, men alla hittade något de vill ha. Det var bara Mira som sa jaha och gick vidare när jag sa nej. De andra två sa MEN MAAAAMMAAA!!! Du är så dum!! 

Eller börja gråta! 

Sen vände det när vi skulle gå ut. De lyssnade OCH hjälpte till att bära. 

Eller vad det bara jag som var trött i huvudet och inte orka tänka på vad de sa?! Inatt fick jag inte direkt sova. Fick gäst i sängen vid 12, nästa skrek och var kissnödig kl. 2, då byte jag säng för jag fick inte plats i min, sen utkörd ur sängen vid 3 för att sen sova på soffan till 4, då väckarklockan ringde... Eller den långa arbetsdagen utan rast och en del konflikter?! 

Det är bra att barnen säger emot och ifrågasätter! Det är nog bara jag som är lite för trött... Hoppas jag att det beror på!